Robins födelse

Kl. 05.30 på morgonen måndagen den 9:e februari, samma dag som jag var beräknad, gick vattnet. Det knäppte till någonstans mitt på magen och sedan rann vattnet ganska ordentligt. Jag försökte sova vidare, men började snart få lite lättare sammandragningar som fortsatte att komma med jämna mellanrum.

Värkarna fortsatte hela dagen, men de var inte speciellt besvärliga. Min man Janne var hemma och tog hand om storasyster Sofie som var förkyld som vanligt. Jag avbeställde det kommande mödravårdsbesöket och på förmiddagen var vi upp på förlossningen och blev undersökta. Sofie fick följa med. Med ultraljud bekräftades vattenavgången och CTG-remsan uppvisade lite oregelbundna småvärkar.

Vi fick en tid för kontroll på förlossningen dagen därpå ifall inget barn hunnit titta ut innan dess, och åkte sedan hem. På hemvägen började laddningslampan att lysa i bilen och den drog en sista suck precis när vi kom upp på vår gård. När Janne försökte starta om den var den stendöd. Det var ju typiskt nu när vi visste att vi snart skulle komma att behöva bilen igen! Vi skulle bli tvungna att låna någon annans bil.

Under det här förlossningsarbetet tyckte jag inte att värkarna var lika smärtsamma som när jag höll på att föda Sofie, men på kvällen vid 22-tiden började det att kännas ordentligt. Jag ringde nu efter pappa så att han kunde komma till oss och sova, för jag trodde inte att jag skulle klara av att vara hemma hela natten. När pappa kom, lånade vi hans bil och åkte till förlossningen.

Vi blev inlagda på förlossningen vid midnatt. Det konstaterades då att jag var öppen 5 cm. I förundersökningsrummet fick jag klä om och de gav mig lavemang. Sedan flyttades vi över till förlossningssalen där jag fick akupunktur, som faktiskt verkade ganska bra. Det hade jag inte trott att det skulle göra. Till det andades jag lustgas. Jag märkte också att det var skönast att stå upp och gjorde så under hela förlossningen fram till krystvärkarna. Att Janne masserade ryggen under värkarna underlättade också.

Vid halvfyratiden, tre timmar senare, var jag fortfarande öppen 5 cm. Barnmorskan tog då hål på hinnorna i värkförstärkande syfte. Hinnorna var tydligen hela nertill. Hon sa att det måste ha gått hål någonstans längre upp. Det kunde ju stämma eftersom jag tyckte att det ploppade till någonstans mitt på magen, alldeles innan vattnet började rinna. Jag fick sedan gå ut och gå i korridoren ett tag för att försöka få mer fart på värkarbetet.

En timme senare, klockan halvfem, fick jag syntocinondropp eftersom jag inte känt att värkarna tilltagit i styrka. Nu blev värkarna genast mycket mer smärtsamma och jag fick andas 70%-ig lustgas istället för som tidigare 50%-ig.

Janne anmärkte plötsligt på att kurvan på barnets hjärtljud inte såg ut som när vi födde Sofie. Barnets hjärtljud gick ner kraftigt under värkarna. När jag tittade efter såg jag också det. Vi frågade personalen om detta men de sa bara att det var normalt. Det var inget att oroa sig över, för barnet återhämtade sig snabbt när värken avklingade och visade inga tendenser till pulsfall mellan värkarna. Variabiliteten var också god.

1½ timme senare, vid sextiden, undrade barnmorskan om jag ville ha ryggbedövning. Jag kände mig pigg och tyckte att jag klarade mig bra ändå och undrade varför hon frågade det. Hon bara undrade sa hon. Hon lämnade oss en stund och sa till oss att ringa på klockan om jag skulle börja känna att jag ville krysta.

En kvart senare började jag plötsligt att stånka, och förstod att det måste vara de sk. krystvärkarna som hade börjat. Jag sa åt Janne att ringa på klockan och att vara beredd på att ta emot bebisen om den skulle ramla ut innan de kom. Jag fick ställa mig på knä i förlossningssängen vänd mot den upphöjda huvudändan. Janne stod framför mig och försökte att hålla mig uppe. Själva utdrivningsskedet tog en halvtimme.

Under krystningsarbetet blev barnets pulsnedgångar djupare och längre. Så plötsligt, när halva huvudet och en hand kommit ut, avstannade värkarbetet. Jag tyckte det kändes skönt med en liten paus att samla krafter på, men kom på andra tankar när jag hörde barnmorskans röst. Hon undrade oroligt om jag inte kände någon värk komma snart, men det gjorde jag inte. De började att få bråttom. Jag fick andas ren syrgas till barnet och de höjde syntocinondroppet till max. Jag fick ta djupa andetag och försöka trycka ut barnet utan värk. Systern tryckte samtidigt på min mage och jag kände barnmorskans händer när hon försökte få grepp om barnets huvud för att dra ut honom. Barnet satt som en kork i slidöppningen och det gjorde hemskt ont. Jag kände hur jag sprack men måste ändå trycka på.

Till slut, efter ca. fem minuter utan värkar, då barnets puls endast låg på 50-60 slag per minut, kom barnet ut. Han hade navelsträngen löst virad ett varv runt halsen, men den hade barnmorskan med lätthet fört över hans huvud när han kom ut. Klockan var då 6.47. Det var helt tyst i rummet och jag vände mig om. Bakom mig låg en helt blå och livlös bebis. Jag såg barnmorskans händer snabbt knipsa av navelsträngen, varefter hon sprang ut med barnet. Jag vände mig mot Janne som såg på mig och sa "Det går nog bra". Systern var kvar hos oss. Jag såg på henne men hon sa inget. Levde barnet eller var det dött? Det var vad Janne och jag tysta undrade. Efter några långa minuters väntan, hörde vi barnskrik. Jag frågade systern om det var vårt barn och hon sa att det var det, för de hade inga andra barn just nu. Vilken lättnad jag kände!

Strax därpå fick Janne gå ut till barnet i barnrummet. Då var pojken fortfarande blå över hela kroppen och rörde sig inte. Men han hade börjat andas så smått, och fick syrgas via en mask.

En barnläkare och två barnmorskor var där och sög upp fostervatten via en slang genom näsan på pojken. I en näsborre var det stopp, men när de provade med en tunnare slang gick det bra. Han fick apgar poäng 4-9-10 men om det var 4 efter en minut är dock tveksamt i och med att det tog mer än en minut för läkaren att komma.

Barnmorskan kom tillbaka in till mig och jag fick trycka ut moderkakan. Hon visade upp den och hinnorna för mig när hon undersökte dem. Hon kommenterade att moderkakan hade rikligt med förkalkningar, men annars var allt bra.

När jag sedan låg och blev sydd, kom Janne in med ett litet knyte invirat i en filt, som han försökte visa mig. Men det gjorde för ont att bli sydd för att jag skulle kunna koncentrera mig. Jag fick nöja mig med att titta på när Janne satt med knytet i famnen på en stol bredvid. Jag såg i alla fall på min mans ansiktsuttryck att barnet levde och det var ju huvudsaken även om jag var otålig på att få se honom.

Vi blev sedan förflyttade till ett annat rum och jag fick barnet till mitt bröst. Nu kunde jag kontrollera att det var en pojke som de sagt. Han var blå i ansiktet och de sa att det berodde på stasningen på slutet.

Robin blev född en dag efter beräknad förlossning. Det tog 25 timmar från vattenavgången till dess han såg dagens ljus. Hans apgarpoäng var 4-9-10 och i hans journal står det hotande fosterasfyxi. Han var 50 cm lång och vägde 3850 gram. Han föddes klockan 6.47 på morgonen tisdagen den 10:e februari 1998.

Robins liv blev tyvärr bara 17 dagar långt, men det är en annan historia.

Mer att läsa om Robin finns på Robins minnessida.

Fler bilder på Robin finns i hans fotoalbum.

Förlossningsberättelserna

Copyright Theres Svensson