Vill du spela Johannes Brahms vaggvisa?
Sedan Robin dog, har mina krafter varit som bortblåsta. Jag orkar varken med barn eller vardagssysslor på samma sätt som tidigare. Det krävs stora kraftansträngningar för att jag ska få något gjort. Dessutom tryter mitt tålamod snabbare än tidigare. Jag hoppas detta är något som kommer att förbättras med tiden.
Vi kommer aldrig att glömma vår lille son Robin. Det vill vi inte! Han lever vidare i våra hjärtan och minnen. Vi är stolta över att vara föräldrar till honom, våra två döttrar och vår yngste son. Vi är en fyrbarnsfamilj, trots att Robin inte lever hos oss längre.
Jag pratar lika gärna om Robin, som om mina andra barn. Kommer samtalet in på antal barn eller förlossningar tex., så nämner jag honom. Likadant om jag börjar umgås med människor privat. Men det är svårt att berätta om honom helt apropå, med människor jag bara träffar sporadiskt. Då brukar jag låta bli om jag inte får en direkt fråga. Det tar för mycket kraft, och ibland får man ju också konstiga reaktioner från människor. En del undviker mig. Men andra frågar om honom och låter mig prata om honom. Det känns väldigt bra. Jag önskar fler kunde vara på det sättet.
Eftersom Robin dog i sviterna av en infektion, så har vi drabbats av infektionsskräck. Blir våra barn rejält påverkade av en infektion, eller får hög feber, så åker vi med dem till barnakuten eller husläkaren. Där får de kontrollera så att de inte har drabbats av någon allvarlig- eller bakteriell infektion. För vi har en förmåga att alltid tro det värsta och blir lätt oroliga. Vi försöker undvika sjuka människor så gott det går, för att slippa bli smittade och behöva vara oroliga.
Jag lär mina flickor och deras bror att de har en bror som är död. För storasyster Sofie är detta naturligt och hon pratar ofta om honom. Hon har nog inga egna minnen av honom, eftersom hon var så pass liten när han levde. Men nuförtiden lägger hon allt vi berättar om honom, på minnet. Även för Emmy har Robins grav blivit ett naturligt inslag i vårt liv som hon pratar om ibland. Och ser hon kort på bebisar i våra familjealbum, tror hon ofta att det är Robin.
Robins grav ingår som en naturlig del i våra liv. Vi firar hans födelsedag. Det är en glädjens dag trots allt, och jag vill att mina barn ska tycka att det är något speciellt med den. Vi hedrar Robin på hans årsdagar och andra bemärkelsedagar. Sofie och Emmy får vara med och pyssla och tända ljus. Jag tycker det är viktigt att de får vara med och vårda hans minne.
Copyrigh Theres Svensson