Tiden efter Robins död

Första tiden efter Robins död, var vi helt apatiska. Inget var längre viktigt. Inte ens att äta. Som tur var hade vi släkten som hjälpte oss med det viktigaste.

Dessutom blev vi smittade av en långdragen magsjuka från avdelningen där Robin dog. Jag insjuknade först, och trodde det var en reaktion på chocken. Sedan fick vår dotter Sofie, hög feber och vi blev rädda för att hon hade blivit smittad med något från sin döde lillebror. Vi visste ju inte vad han hade dött av förrän efter obduktionen. Det enda vi visste var att man hade påvisat att han hade urinvägsinfektion, och det brukar man ju normalt inte dö av.

Min man satt med Sofie på barnakuten i 2 dagar. Mig skickade han till husläkaren. Hos både mig och Sofie påvisades eventuell urinvägsinfektion! Medan jag skulle avvakta och ta nytt prov om några dagar, fick Sofie antibiotika utskrivet. Men senare den dagen började hon kräkas och vi beslöt att avvakta med hennes penicillinkur efter samråd med barnläkare. Troligen hade hon och jag drabbats av samma sak, och en vecka senare var det min mans tur. Uppföljande urinprov på mig och Sofie tydde inte på någon urinvägsinfektion, så vi hade gjort rätt.

Vi gick på många samtal tillsammans med läkarna som hade varit med under Robins återupplivningsförsök, och vände ut och in på alla frågor som surrade runt i huvudet. Men de kunde aldrig riktigt förklara varför han dog. De var lika chockade som vi och liknade det vid plötslig spädbarnsdöd.

Vi ville göra så mycket som möjligt själva för vår son. Det kändes inte bra att andra främmande människor, som han inte kände skulle hålla på med honom.

Vi ringde försäkringsbolagen och gjorde dödsboanmälan. Kyrkogårdsförvaltningen förklarade allt om pappersexercisen för oss. Det var inte alls så krångligt som begravningsbyrån fått det att låta. Dem anlitade vi för övrigt bara för att köpa kista och urna.

Blommor till begravningen beställde vi själva i blomsteraffären. Jag kontaktade sjukhusprästen som läst välsignelsen över Robin strax efter hans död, samt kantorn. Vi bestämde gemensamt hur begravningsritualen skulle gå till, och vilken musik som skulle spelas. Vi besökte några kapell innan vi bestämde oss för var begravningsceremonin skulle äga rum och vi valde begravningsplats själva.

Det tog hela 20 dagar innan Robin blev begraven. Vi kunde inte komma oss för med att få det gjort. Vi besökte honom på patologen flera gånger i veckan och satt där och väntade på ett mirakel. Att han skulle vakna upp igen. Till slut insåg vi i alla fall att han var oåterkalleligt död, att det inte längre var han som låg där. Det var bara ett tomt skal. Då ville vi att begravningen skulle ske fortast möjligt.

Den 18:e mars 1998, dagen före begravningen, lade jag och min man tillsammans vår älskade lille son i kistan. Vi inredde den fint med saker som Robin haft under sitt korta liv, så han skulle känna sig hemma där inuti. Att skruva på locket kändes så definitivt, även fast vi visste att vi kunde få öppna det vid begravningen också om vi ville!

Vi körde Robin i sin kista till begravningskapellet med vår egen bil. Han låg bredvid mig i sin kista i baksätet, där han tidigare suttit i sin maxicosi. Vad det kändes fel!

Vi bar själva in honom i begravningskapellets kylrum. Hans lilla vita kista såg så liten ut jämfört med alla de stora kistorna som stod runt omkring. Det var svårt att lämna honom där bland alla främlingar. Och så var det så kallt!

Begravningen var den 19:e mars 1998. Så här såg det ut. Det var så fint!

Efteråt hade vi släktträff hemma hos oss. Vi hade skött dukningen. Resten av förberedelserna hade vi fått hjälpt med av våra närmaste.

Urnsättningen hade vi den 7:e april 1998.

Efter lunch var det sedan dags. Vi i familjen och de närmaste i släkten var åter samlade. Vi hämtade ut Robins vita urna och jag och min man bar den halva vägen var. Den var så lätt, men samtidigt så otroligt tung! Jag gick som i dimma och den korta biten till gravplatsen kändes oändlig.

Jag och min man hjälptes åt att fira ner Robins urna i graven. Vi och storasyster Sofie släppte ner varsin mercedesros åt honom, så det inte skulle bli så grått och tråkigt där nere.

Mercedesrosor kommer jag alltid att förknippa med min son och hans mormor. De hade sådana på sina kistor båda två. Det känns bra att tänka att de är tillsammans och tar hand om varandra i en annan värld där smärta och sjukdomar inte finns. Jag saknar dem så mycket! Varför ska dem vi älskar dö ifrån oss! Det gör så ont!

Robins stjärnhimmel

Copyrigh Theres Svensson